Nu har jag tittat klart på titanic,
gud vad jag är kär i den filmen.
Som sagt, kärleken till den är kvar efter tolv år.
Och jag gråter fortfarande lika mycket när livbåtarna
kommer tillbaka och jack frusit ihjäl och rose försöker få liv i honom.
buhuu..
sen när det lugnat ner sig med tårarna,
då när gamla rose pratar om honom och speciellt när hon säger
"He now exist only in my memory"
Då kommer tårarna igen.
Snacka om känsla i filmen.
Förresten tycker jag det alternativa slutet e bättre än det som valdes som originalslut.



 I'll never let go, I promise